Jag är en hope-junkie. Ty hur totalt kolsvart mitt liv än varit i det förflutna, hur hotad och slagen jag än blivit, hur sviken och trampad på, hur förtvivlad och borttappad av de som skulle hålla mig i sina armar, så har hoppet aldrig svikit mig, det har alltid funnits där som ett stråk silver av ljus, ibland nästan osynligt, men ändock där.
För det är jag evigt tacksam. Lyckligt lottad. Jag är född med ett slags evig optimism som vad det verkar aldrig överger mig, en extrem envishet och förmåga att uthärda det svartaste mörker.
Jag vet inte var det kommer ifrån ej heller undrar jag, jag är bara glad att det finns och att det drar mig upp, gång efter gång efter gång, i sökandet efter någonting annat.
Jag är fortfarande på banan.