För att kompensera de något negativa inläggen nedan tänker jag berätta om en positiv vändning i mitt liv.
Ni vet att det finns endel personer som inte tycker om en, de säger inget rakt ut, pratar inte skit eller så men man känner det i luften, man ser det på kroppspråket. En sådan finns nu på kontoret. Jag stod och tänkte på det nyss när jag stod vid kopiatorn och kopierade upp en mapp från henne, jag tänkte på det att hon inte ypper ett ord i onödan på mig, att hon låtsas bara gå förbi när hon ser att jag är den första i fikarummet, bland annat. Jag tänkte också; "Det är sorgligt. Men de är helt OK" och jag känner verkligen så. Jag vet att man inte kan tycka om alla, eller snarare att man inte kan passa ihop med alla och från hennes håll är det så att hon helt enkelt känner att hon och jag inte passar ihop. Jag tar det inte personligt.
Hade det här varit före min långa läkningsprocess så hade jag gått i taket. Jag gick i taket över sådant förr, jag drabbades av akut och brinnande självhat: "Hon tycker inte om mig! Jag måste vara en avskyvärd och obehaglig och KONSTIG människa som INGEN gillar!! Jag är ett misslyckande! Jag är en äcklig bajsmänniska som ingen vill ha! Vad är det för fel på mig!!? Det är något FEL på mig! Jag är ickevärdig! Jag är inte mänsklig, så äcklig och totalt värdelös är jag! Jag borde sova på golvet som en hund!" och så ältandet över detta och över den person som inte tyckte om mig, analyserandet i det oändliga, i veckor, månader om och om och om igen. Det yttersta beviset för att jag hade rätt var ju att personen inte tyckte om mig.
Vilket enormt slöseri med energi.
I stället för: "Vad sorgligt. Men det är helt OK" och sedan åka hem och äta middag, ungefär.
Hur orkade jag med livet öht i denna konstanta, negativa, självdestruktiva tankestorm? Det förstår jag faktiskt inte.
och hur skönt, hur underbart är det inte att vara fri?!