Jag och snoppisen har joggat ett varv runt kvarteret, ett litet trick för att lugna sprittiga barnaben en regnmulen "sommar"dag. Det är svårt för oss småbarnsföräldrar när sommaren envist vägrar att leverera. Det finns inte så mycket att göra inomhus för att stimulera en fyraårig herre. Fast å andra sidan; när jag var liten var det inga föräldrar som stimulerade sina barn, detta påfund är en 2000-talsgrej, föräldrar som hänger med ungarna i sandlådan och med förställd, obehaglig röst leker affär och beter sig allmänt läskigt. Det existerade inte på åttiotalet, vi skötte oss själva ute i sandlådan och lika gott var det.
Jag följer förvisso med snoppisen ut i sandlådan men jag talar inte med förställd och läskig röst med honom, jag talar i normal ton, jag agerar heller inte lekclown för han dör inte av lite understimulans och han har faktiskt en egen fantasi som han kan använda.
Ni kanske förstår att jag inte passade in på öppna förskolan bland bajskonsistenspratande mammor som med absurd entusiasm och den läskiga rösten bejublade sina bebisars minsta prutt och jämförde ängsligt varje utvecklingssteg med mammakompisen. Jag tuggade tuggummi och låtsasnöp min bebis i rumpan, sedan läste jag tidning och lät honom röja loss bland leksakerna.
Det är inte så att jag inte älskar min son, jag älskar honom så mycket att om något skulle hända honom, om han exempelvis skulle lämna detta jordeliv före mig så skulle jag lugnt och helt utan tvekan resa mig upp, säga: "Jaha. Det var det." och gå ned till spåret och lägga nacken på rälsen, blunda och vänta på Arlanda express., det är heller inte så att jag inte är engagerad i honom, jag är engagerad i den lilla människa han är, det är snarare så att jag inte är särskilt ängslig i mitt föräldraskap och känner inget behov av att tävla med andra mammor. Jag är vidare kraftigt ointresserad av bajskonsistens ochjag vänder mig starkt emot att tala till barn med underlig pipröst. Jag är en smula okonventionell, liksom i allt jag företar mig.
![]()
Jag följer förvisso med snoppisen ut i sandlådan men jag talar inte med förställd och läskig röst med honom, jag talar i normal ton, jag agerar heller inte lekclown för han dör inte av lite understimulans och han har faktiskt en egen fantasi som han kan använda.
Ni kanske förstår att jag inte passade in på öppna förskolan bland bajskonsistenspratande mammor som med absurd entusiasm och den läskiga rösten bejublade sina bebisars minsta prutt och jämförde ängsligt varje utvecklingssteg med mammakompisen. Jag tuggade tuggummi och låtsasnöp min bebis i rumpan, sedan läste jag tidning och lät honom röja loss bland leksakerna.
Det är inte så att jag inte älskar min son, jag älskar honom så mycket att om något skulle hända honom, om han exempelvis skulle lämna detta jordeliv före mig så skulle jag lugnt och helt utan tvekan resa mig upp, säga: "Jaha. Det var det." och gå ned till spåret och lägga nacken på rälsen, blunda och vänta på Arlanda express., det är heller inte så att jag inte är engagerad i honom, jag är engagerad i den lilla människa han är, det är snarare så att jag inte är särskilt ängslig i mitt föräldraskap och känner inget behov av att tävla med andra mammor. Jag är vidare kraftigt ointresserad av bajskonsistens ochjag vänder mig starkt emot att tala till barn med underlig pipröst. Jag är en smula okonventionell, liksom i allt jag företar mig.
