Enfaldig som ett får i hagen har jag inbillat mig ett visst intresse från en person på nätet, ja jag är en smula förälskad, platoniskt då förstås, i honom, men mitt förnuft vet ju att han inte känner samma platoniska känslor för mig tillbaka, ändock kan jag inte sluta inbilla mig. Fan vad man lurar sig själv ibland och jag undrar hur kommer det sig att man faktiskt kan lura sig själv? Man är ju i sitt sinne konstant, hur kan man ägna sig åt självbedrägeri då när man är i sin egen hjärna, om ni fattar vad jag menar?
Logiskt sett så har jag lärt mig regel nummer ett om det manliga släktet: om en kille är intresserad - då hör han av sig (läs: gör något åt saken). Hör han inte av sig så är han inte intresserad. Så enkelt är det. De är inte så komplicerade, män. *badar i ett kar av fördomar* Nej men det är faktiskt så; de är okomplicerade, de flesta män.
Alltså.
Jag läste en gång en artikel skriven av en psykolog som liknade förälskelse vid ett slags omvänd psykos och det verkar ju vara e rimlig teori. Kärleken är alltså med andra ord en sinnessjukdom. Ha, ha.
Logiskt sett så har jag lärt mig regel nummer ett om det manliga släktet: om en kille är intresserad - då hör han av sig (läs: gör något åt saken). Hör han inte av sig så är han inte intresserad. Så enkelt är det. De är inte så komplicerade, män. *badar i ett kar av fördomar* Nej men det är faktiskt så; de är okomplicerade, de flesta män.
Alltså.
Jag läste en gång en artikel skriven av en psykolog som liknade förälskelse vid ett slags omvänd psykos och det verkar ju vara e rimlig teori. Kärleken är alltså med andra ord en sinnessjukdom. Ha, ha.