Jag har en släkting, hen var och är en mycket intelligent person med ett lysande skarpsinne och med en otrolig verbal förmåga. Hen träffade den stora kärleken och levde gott, á la Hollywoodfruar under många år, hen utvecklade ett dryckesproblem som eskalerade och som till slut kom till en punkt där hens partner gav hen ett ultimatum att antingen ta in på rehab eller skiljas. Hen valde att skiljas. Så starkt var beroendet. Hen flyttade hem till Sverige vid 43 års ålder. 43 är ingen ålder, man har fortfarande en stor del av livet framför sig och möjligheterna att förändra sitt liv ligger i ens händer, men i stället för att ta tag i något valde hen att bli ett offer för omständigheter (skilsmässan) och inledde ett nästan eremitiskt tillstånd tillsammans med sin sprit och sina böcker i sorg över det som gått förlorat, hen lät sig förfalla totalt tills även kroppen svarade på sinnets signaler och började brytas ned.
Nu är hen snart 70 år, nästan 30 år har passerat i alkoholens dimma, i sorg och fasthållande vid en kärlek som tog slut, hen stängde av hela sitt liv på grund av en annan person och på grund av sprit och jag tycker att det är så vansinnigt synd: vilket slöseri!
Jag har full förståelse för att det är svårt att ta sig ur sorger, att man kan fastna i hjärtesorg, att man kan vara så djupt involverad i alkohol att man inte ens kan se sitt eget beroende och missbruk som ett problem, att man kan stänga av men jag tycker att det är så otroligt sorgligt, det ger mig en klump i halsen, tänk att ha kastat bort hela sitt liv! Tänk att leva med den vetskapen, eller kanske förtränger man det för att orka? Jag vet inte men det gör mig beklämd.
Vad som ännu sorgligare är att jag inte tror att det fanns någon i hens liv som sa allt detta till henom, det fanns ingen som ställde sig upp och och sa: "Du? Lyssna. Nu räcker det. Det jag kommer att säga nu kommer du kanske att tycka är obehagligt, kanske kommer du att bli jättearg men jag är ändå tvungen att säga det"
Jag har heller inte haft några sådana personer i mitt liv, i min släkt, familj eller bland mina partners, men jag har alltid haft mig själv på ett annat sätt än vad min släkting har och/men alternativa personer har från tid till tid satt en fot i min mentala dörr och sagt "Men du? Vad gör du här? Slösa inte bort dig själv på detta! Du är för intelligent för det här och att du känner dig inkompetent - jobba på det! Du har en enorm kapacitet, gör någonting av det" den mest inspirerande person som sa det till mig var en chef jag hade för ett tag sedan, en chef och person som jag beundrade och såg upp till och att få höra det från någon som henne öppnade verkligen mina ögon.
Så. Glöm inte bort att vara någon annans språngbräda ibland, eller spark där bak, eller ögonöppnare. Våga klämma in den metaforiska foten i någon annans dörrspringa, även om det kan tänkas låta "hårt", för ibland gör man folk en björntjänst genom att vara för snäll och försiktig och rädd för att såra eller trampa på ömma tår, kanske vill man inte säga till sin vän att den där mannen hon är tillsammans med är ingen bra person för henne för att man inte vill lägga sig i, kanske törs man inte säga till sin vän att han nedvärderar sin intelligens genom att jobba på helt fel plats, men jag säger: lägg er i! Trampa på tår!Var hård! Ni kan vara den katalysator som gör att en person axlar huvudrollen i sitt eget liv.
Och när förvandlades jag till någon slags livschoach gud förbjude??!