Jag läser med en smula beklagan i sinnet i min förra blogg, många av inläggen känns inte som jag och det är synd, jag känner inte igen mig i pessimismen, i det supernegativa, för sådan är jag inte, note bene att det är två år sedan jag brukade den bloggen och att mycket, väldigt mycket, har skett sedan dess, jag är inte en annan person nu, jag är fortfarande densamma men jag är... jag, jag på riktigt, minus det pessimistiska ältandet, jag förstår att jag inte behöver be om ursäkt för min förra blogg och jag menar heller inte så, det jag menar är att det var synd om hon som skrev för den hon verkligen var framträdde inte i hennes texter, eller fel; jo, i många inlägg framgår det med all klarhet men sedan kommer alla pessimistiska inlägg och sotar ned allting, helt i onödan, ett enda stort slöseri med tid och energi, men jag, på andra sidan tiden, jag kunde inte se det, jag var blind, fast i min egen vortex och om det gick att sträcka sig två år tillbaka i tiden så skulle jag göra just det, sträcka mig tillbaka och ruska om henne, mig, och ropa: "Hörrö! Hör upp! Sluta med det där och var den underbara person du är i stället så kommer du automatiskt att dra andra underbara personer till dig!" jag menar inte att det var hennes, mitt, fel, för ibland är människan svag och olik sin natur och det är helt OK, det jag menar är att det var ett sådant slöseri med resurser.

Nåväl. Då var då och nu är nu. Upp och ut. Framåt, framåt. För tiden väntar inte på någon och äventyr väntar, fina som fula, och jag är värd all kärlek och lycka, för jag har så mycket att ta emot, och så mycket att ge.