Jag inser givetvis att mitt HBQT-paraply signalerar att jag är, well, flata, men... jaha, liksom. Så klart känns det lite som att stigmatisera sig, att utmärka sig, att kanske ge upphov till oönskad uppmärksamhet från personer med rädslor inför HBQT-frågor. Tja. Fast om jag å andra sidan kan, med något så simpelt som ett paraply, bringa uppmärksamhet och stöd till personer som hör till gruppen HBQT, människor som ofta är utstötta och kanske till och med oändligt ensamma och avskurna från sina egna familjer bara på grund av vilka de är, då utstår jag gladeligen uppmärksamheten, obehaglig som den oftast kan tänkas vara. Min humanism förbjuder mig att agera på annat sätt.