JAG KRÄVER EN FÖRKLARING!!
Närå. Jag tramsar en smula men kärnan i det hela är ett intressant fenomen, tycker jag.
Naturligtvis är människor olika i sina sätt att se på problem och det är helt okej och det hela beror helt på _hur_ man framför rådet om beteendeförändring, beteende är ofta knutet till personlighet - definitivt - och om man framför rådet på ett självgott sätt som ett slags kritik mot personen så är det inte konstigt att personen blir irriterad, då säger man ju indirekt att du är FEL och allting är ditt eget fel, men det är inte det jag menar här, jag menar att om man framför det på ett konstruktivt sätt á la:
"Men har du tänkt på att om du gör så här i stället så kanske du får en annan respons?" eller "Om du ställer frågan så här så kanske du får ett annat svar" eller "Om du backar och ändrar dig själv när en annan dömer dig, då ger du ju den personen rätt, försök att bygga upp dig själv i stället, då äger DU situationen i stället för tvärtom" och personen i fråga blir irriterad, då var man ute efter något annat än ett konstruktivt förslag, man var kanske ute efter medhåll snarare än ett råd om hur man bör agera/se på problemet i fråga, man ser förslaget som just kritik mot sin personlighet för att man har begränsad förmåga att rannsaka sig sig själv och förstå att man själv kanske är en del av problemet ibland men jag anser att det är en viktig sak att försöka ta till sig även om det kan vara jobbigt att inse, the truth hurts, som det heter.
En del kanske behöver få höra att de ska bestiga Mount Everest i flip-flops - fast på sitt eget sätt naturligtvis , inte på mitt sätt, men jag tror att somliga inte vill höra detta för att det är jobbigt och kräver en ansträngning som de inte vill se.
Blablabla detta blev väldigt luddigt känner jag, jag snurrar ofta in mig i min egen argumentation men jag hoppas att min poäng framgår.