Jag kommer precis från ett väldigt givande möte, det handlade om min framtid, om mitt liv, egentligen, det var ett möte med en studie- och yrkesvägledare på vuxenutbildningen och oj! Vilken bra person! Jag gick från mötet med ett stort leende i hela ansiktet för hon var så fantastiskt bra på att bolla tankar och idéer, vi klickade på en gång, mycket för att hon själv gjort samma sak som jag; känt att det här går inte och sadlat om vid 39 års ålder och börjat studera, she got me, kan man säga och jag kände att den här personen är verkligen genuint intresserad av att hjälpa mig med mina avlägsna, nu mycket närmre, drömmar, hon fick mig att känna att det faktiskt är möjligt och nu är jag superinspirerad, jag kände för att hoppa jämfota från mötet av pur excitment, liksom en femåring på väg till sitt kalas, givetvis gjorde jag inte det, det stannade vid mentala jämfotahopp.
Studievägledare jag mött tidigare har varit sura och motsträviga och bara, tyvärr, negativa, de har fått mig att känna att min dröm är just en dröm, ett ouppnåeligt projekt, de har varit surtanter på fel plats, en yrkesvägledare ska vara precis som hon jag mötte idag; som en slags hjälpande språngbräda som utreder alla möjligheter och säger att ingenting är omöjligt.
Den allra första darrande bollen är satt i rullning.