Jag pratar om hunden som om jag vore en djupt erfaren hundägare som haft tio hundar i sin ägo och jag stör mig på min egen förträfflighet, jag beter mig precis som en förstagångsförälder som plötsligt utnämner sig själv till barnexpert och sådana hyser jag ett milt förakt för, självutnämnda jag-har-just-fått-mitt-första-barn-och-jag-är-därför-expert-på-alla-barn-som-lever-och-som-någonsin-kommer-att-leva, alltså, så: sluta tack.
