Jag har haft en enorm ångest och oro de senaste 9 dagarna ty för en tid sedan upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst, jag blev så rädd att jag nästan kräktes där i duschen och jag tänkte att nu är det dags. Jag gick till vårdcentralen och de remitterade mig till mammografi och ultraljud en vecka senare. Det var en vecka av oerhörd ängslan, av katastroftänkande och gissningar, ångesten hade fest och jag var den ofrivillige hedersgästen, skulle man kunna uttrycka det som. Samtidigt som jag ville att det skulle bli onsdagen den 14 oktober så ville jag det inte, därför att jag var så rädd för att det skulle visa sig vara NÅGOT, ja jag var nästan säker på att det var Något, för ni förstår; jag har inte undsluppit särskilt mycket i livet, hemska, horribla och otänkbara saker har hänt mig och därför förväntar jag mig inte att få stå över om man säger så, varför skulle jag få det, tänker jag, jag är inte skyddad bara för att jag har levt i helveten förut, ja, lite så.
Nå så kom då onsdagen den 14 oktober och i tidig morgontimma innan solen hunnit gå upp begav jag mig in mot stan, nervositeten var som rakblad i magen och jag kände det som om jag skulle kräkas, som om jag satt i en isolerad mardrömsbubbla där på tåget, avskild från alla andra i en svart värld av panik, min mor följde dock med mig, vilket hade en viss distraherande effekt men den var marginell.
När vi klev in på BröstCentrum började mina ben att skaka och när jag räckte fram remissen till receptionisten kände jag det som om jag var fullständigt ensam och isolerad och vansinnigt rädd, för nu, nu var jag här och om det visade sig att det var Något, då fanns det ingen i hela världen som skulle kunna hjälpa mig.
Man är inte kaxig i det väntrummet.
Jag behövde dock inte vänta länge, först blev det mammografi och när jag såg den kalla, vita maskinen mitt i rummet, den maskin som avgjort så många öden före mig och som nu skulle avgöra mitt, som ett slags maskinernas doktor Mengele, tänkte jag att där är den, CANCERMASKINEN, och jag höll tillbaka en reflex att kräkas rakt ut på golvet framför sköterskan. Denne utförde sitt jobb med distanserad professionalism och samtalade relativt lättsamt medan hon klämde fast mina bröst, vilket kändes lite fel på något sätt, för där stod jag med bröstet hoptryckt som en pannkaka mellan två skivor medan apparaten malande analyserade mitt öde och vi pratade om vädret.
När det var överstökat blev det ultraljud, jag fick ligga i några minuter på britsen innan läkaren kom in och jag tittade upp i taket med kaninblick och kallsvettiga händer, pulsen skenande i öronen och jag tänkte; jaha, nu händer det, det är nu jag kommer att få veta, att det är kört. Det är alltså så här det känns. Vad ska hända med min son? Alla kommer att bli så ledsna, jag orkar inte berätta det för dem.
När läkaren äntrade rummet började jag nästan gråta. Hon smetade in mig med sån där gel som man använder vid ett ultraljud för att skannern ska kunna glida bra, jag fick visa vart jag hade känt knölen och hon förde skannern ganska hårdhänt över nämnda område, "Jaha" sa hon "Skannern hoppar över något här ja" och jag tänkte: This is it. Hon vred skärmen mot mig och motvilligt vred jag huvudet mot den för att beskåda min dom, jag förväntade mig nästan att se skepnaden av en dödskalle på den lilla skärmen. Läkaren pekade och sa: "Här ser du att du har ett kluster av körtlar och där är det som du känt, det är en körtel som är helt ofarlig, i det andra bröstet har du en liten cysta men den är också ofarlig, det är en sån som alla kvinnor har, jag har själv haft en i 20 år" och jag bara: "Va? Är det säkert?" och ja, det var tydligen det och jag kunde inte hindra att ett strålande leende sprack upp i mitt ansikte samtidigt som en oerhörd lättnad sköljde över mig, blandad med skuld, för där fick jag ligga och le när andra legat där och gråtit, vad var det för rättvist med det? Varför förunnades just jag en sådan frisedel när andra blev dömda till något fruktansvärt? Hade jag ens rätt till att vara glad över detta?