Alexander Schulman skriver igen om sin dödsångest och man bara; JA, vi ska dö, vi vet det, sluta gnugga in det.

Jag är troende, men inte religiös i enlighet med de stora dogmerna, han är det inte, må så vara, jag kanske är en dåre som hyser hopp om medvetandes fortsatta varande efter det att den jordbundna kroppen förmultnat, hur som helst gör hans krönikor mig lätt panikslagen; jag önskar att han ville fokusera på livet medan han är i det, döden kommer, oundvikligen, ingen vet vad, om, något händer efter det, men det finns hopp, jag tror det, det måste vara så, annars är min inre kompass felprogrammerad, eller tja; det är den ju, men samtidigt är den så rätt, jag behöver bara luta mitt huvud tillbaka en mörk oktobernatt och se stjärnorna, långt där borta, glittrande punkter av diamantstoft, eller se en molnkant, lika skarp och klar som en knivsegg, och den djupa blånaden där bortom, eller den tysta klokheten i ett par bruna hundögon, då vet jag att det finns något mer mellan raderna, jag kan inte förklara exakt vad det är eller varför jag inbillar mig så, jag bara vet.

En dåre har jag alltid varit, på gott och ont.