Tydligen skriker kulturtanterna i extas när Persbrandt går upp på scen, antagligen får de en liten orgasm, nej fyyyyyyyy så elakt skrivet av mig! Asså jag hajjar inte hajpen kring Persbrandt, eller jo det gör jag ju; han är en finkulturens bad boy, en James Dean; farlig, hård, vass, rapp, tuff, kall, han har farlig-man-karisma, ungefär så som fängelsekunder, massmördare eller Hells Angels medlemmar kan ha för många kvinnor, han är en man som gör kvinnor kåta på grund av sin brutalitet, han är en man som man vill bli utvald av, en man som man kan rädda med sin kärlek, en man som man kan förmå till att öppna upp sin mjuka sida om man bara älskar tillräckligt mycket.

Men jag tycker att det är fånigt. Inte kulturtanternas upphetsning eller vissa kvinnors begär efter farliga män, utan Persbrandts och andra Persbrandt-mäns bad boy attityd. Get over yourself liksom. Naturligtvis har bad boy-attityden sin psykologiska förklaring, det är jag på det klara med, men jag tycker ändå att det är fånigt. Urfånigt. Lös för fan era problem i stället för att agera drygt arsle.

Orka!