Emellanåt funderar jag på att bli ambulanssjuksköterska, problemet med det är att jag får panik av att se brutna ben och det är ju ingalunda någon bra egenskap om man praktiskt taget ska arbeta i de brutna benens land, ehuru; i en krissituation, oavsett hur rädd eller panikslagen jag än blir, så är jag fokuserad och handlingskraftig, nästan kallsinnad, mot mig själv that is, jag får som ett stuprörs- eller strålkastarfokus på problemet i fråga och rädslorna och paniken förflyttas ut från detta strålkastarljus för att ge plats för ett lugnt och metodiskt problemlösande.
Hur vet hon detta om sig själv, undrar ni, för gemene medelsvensson brukar väl inte befinna sig i akuta krissituationer mer än kanske en gång i livet, om ens det?
Jo den här svennen har befunnit sig i flertalet akuta krissituationer med fara för sitt eget liv, hon har även erfarit en brusten blindtarm, därav har hon denna kunskap om sitt reagerande i krissituationer.
Och kom ihåg terapeutens ord: agera i stället för att reagera.
Exempelvis kan jag dra ett exempel från en händelse som inträffade för cirka 1,5 år sedan. Som ni vet är min ene bror schizofren, tidigare har han varit extremt hotfull och mycket våldsam men detta har inte förekommit på snart 10 år, men en lördag ringde min telefon och det var min mors särbo, han lät uppriven och hysterisk och han sa att min bror citat "har låst in sig med din mamma och går bärsärkargång där inne". Ni kanske kan ana min omedelbara reaktion? Inte? Nå, det var som att det förflutna, när jag levde i en sådan konstant bärsärkargång i tre års tid, släppte en gosig liten bomb i mitt psyke och vips! som hade någon uppfunnit tidsmaskinen, befann jag mig mentalt i forntidens värld av total panik- och dödsångest. Alltså; försök att föreställa er detta. Hur tror ni att jag agerade?
Den "naturliga" reaktionen var att låta panikångesten explodera i en megatronisk supernovaattack som bara psykakuten kan råda bot på, men så kopplades den där strålkastaren på och i dess ljus började jag tänka logiskt; stämmer verkligen det här med bärsärkargång? Lät det inte som om särbon hade druckit? Ska jag ringa polisen eller ska jag åka dit själv och kolla? Om jag ringer polisen kan jag göra en överdriven situation till en riktigt allvarlig situation, okej, jag åker dit och kollar, därefter bedömer jag om jag ska ringa polisen eller inte.
Tänkt och sagt, jag gav mig av. Tro nu inte att jag kände mig rofylld, nej dödsångesten var hela tiden närvarande men befann sig utanför strålkastarens sken, i dess ljus fanns bara fokus, mina händer skakade dock så kraftigt till tecken på det som fanns utanför fokuset att det tog fyra försök innan jag kunde göra något så enkelt som att låsa min ytterdörr.
När jag väl anlände till krisplatsen så visade det sig mycket riktigt att jag hade rätt: en festsituation hade urartat och orsakat ett förvisso hetsigt gräl men ingen bärsärkargång hade förekommit överhuvudtaget, särbon var dock utelåst men jag hade nyckel och jag låste upp och sedan talade jag lugnt och sansat med alla inblandade parter tills allting blev okej igen.
Efteråt talade särbon i beundrande ordalag om mitt totala lugn och sans i detta kaos och det var ju fint men jag jag tyckte att det var extremt onödigt att skrämma mig till psykakut-mode.
Tja, då kanske ni förstår att jag skulle kunna fungera som ambulanssjuksköterska?