Det var en bitande kall nyårsnatt anno 2002, jag var 23 år gammal och befann mig på en nyårsfest tillsammans med min pojkvän, även han 23 år gammal. Denna nyårsfest hölls av min pojkväns, för mig, obekanta bästa vän (vi hade nyligen blivit ett par) och dennes sjuttonåriga flickvän.Radhuset var till marginalen fullt av den sjuttonåriga flickvännens 16-17-åriga, berusade vänner vilka betedde sig så som man kan förvänta sig att berusade sextonåringar beter sig, det vill säga konstant tonårsskriande från tjejerna:" I I I I I I I II  IIIIIIIIIH !!!" och konstant tonårsbröl från killarna: "ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH AAAAAAAH!". Det förekom även konstant hoppande och pumpande med nävar i luften till musiken, dans på vardagsrumsbordet och i sofforna, popcornfighter och kuddkrig, brottningsmatcher och jakt med serpentinsprutor, ungefär som ett barnkalas fast med druckna tonåringar.

Jag hade för det första aldrig haft något intresse av att bete mig på det viset, inte så att jag såg ned på det även om jag tyckte att det var jobbigt och stundtals fånigt, mer så att det inte var min personlighetstyp, för det andra var jag sju år äldre än festens övriga deltagare bortsett från min pojkvän och hans kompis.

Jag satt alltså mest för mig själv och försökte se tillfreds ut fast jag kände mig som en ytterst obekväm panelhöna som bara ville åka hem. Efter cirka 2 timmar när midnatt närmade sig vinglade en sjuttonårig kille fram till  mig, lutade sig fram och sa: "Är du sur eller?" jag blev förvånad över hans plumphet och svarade något i stil med att jag inte var sur, han svarade ungefär: "Asså du e typ den suraste människan jag har sett i hela mitt liv! Du ba sitter där som en snobbig citron!!" sedan gick han.

Hade detta skett idag så hade jag skrattat och ryckt på axlarna och tänkt att tja, jag var nog lite sur för jag ville gå hem och slippa delta i ett barnkalas för tonåringar, men där och då var jag en extraordinärt otrygg person som hatade mig själv ut i minsta fiber och tonårspojkens ord blev en bekräftelse på att det var sant; alla tyckte illa om mig, alla tyckte att jag var en sur, äcklig och konstig människa!! Jag var så oerhört överdriven dessutom, allting antog så stora dimensioner att det var löjligt men det ingick i min nästan totala brist på självinsikt att överdramatisera allting på ett negativt sätt.

Jag gick undan och började gråta (jag vet!) och min pojkvän frågade vad det var och jag berättade det, han var i sin tur också väldigt barnslig på den tiden så han ställde sig på tonåringens sida och anklagade mig för att vara skitlöjlig (vilket jag var men han hade kunnat vara snäll) och kvällen avrundades med att någon hade lagt mina skor i frysen så att jag inte hittade dem och vi missade nattbussen hem och hela vägen hem grät jag och kom med bittra utfall varvat med långa tirader av ältande av hur denna tonåring hade kunnat säga så.

Varför denna anekdot, undrar ni, jag vet inte, det var bara ett intressant minne som poppade upp när jag gick min lunchpromenad.