Alltså det här med medberoende som Aftonbladet håller på med, jo det är jättebra och så men jag fastnade på en historia och det var en som skrev att hon inte förstod att hennes pappa drack förrän hon var i trettioårsåldern, hon hade aldrig sett honom full eller ens bete sig konstigt, hennes uppväxt var idealisk och trygg och då måste jag undra: hur kan man då ha varit medberoende?

Handlar det snarare inte om en önskan att få vara med i klubben än om att ha varit medberoende? Ingen vill väl vara med i medberoendeklubben frivilligt, tänker ni och nej det vill ingen, det som jag menar är att det finns människor som aldrig har varit medberoende eller har blivit utsatt för rasism eller opererat bort blindtarmen eller haft cancer, de har bara en stark önskan om att få delta i en stark gemenskap av överlevare och de likställer kanske sin godartade cysta med leukemi eller har en farfar som är från Belgien och därför anser sig tillhöra invandrargruppen och vara utsatt, förstår ni vad jag menar?

Jag har träffat en person som sa precis så, hon var blond och blåögd (på mer än ett sätt till synes); "jag blir dagligen utsatt för rasism för min farfar är från Belgien" och man bara: va? Hon ville tillhöra en gemenskap. Ett vi-och-dom.

Min farfar var till exempel från Lettland, jag har mörkt hår och ett mycket utländsktklingande efternamn men jag har aldrig sällat mig till gruppen utsatta invandrare därför att det skulle vara en förolämpning gentemot dem, som faktiskt är utsatta. Jag vet ingenting om att bli diskriminerad för min härkomst och det vore att förringa dem som blir det genom att hävda att jag själv är en invandrare som blir kränkt.

Jag kanske dillar i nattmössan här men jag menar att det är ganska vanligt att det poppar upp folk som vill tillhöra utsatta grupper av olika orsaker.