Av någon anldening dold för mig kom jag plötsligt att tänka på incidenten med min mamma och mjölken.
Det var anno 1997 och min bror var a rageing psycotic som terroriserade oss dag som natt. Min mor ville inte inse att han var psyksikt sjuk utan försökte hitta alla möjliga förklaringar: hjärntumör, livskris etc. hon vände sig till sierskor och spådamer i sin absurda desperation (jag brukar säga att hon blev "medsjuk" för det var precis så det var) och hon ville under inga omständigheter blanda in den hemska, fruktansvärda psykvården, nej, han behövde ingen vård, alla skulle bara respektera att han var sjuk "men han är ju sjuuuuuuuuk!" brukade hon utbrista när han hade misshandlat någon eller något liknande, som om det skulle vara en godtagbar ursäkt! "Jaha är han sjuk? Jamen då är det helt okej att han krossade näsbenet på mig, förlåt att jag störde". Typ.
Nåväl.
En dag läste min mor i någon tidning att allvarig B12-brist (B12 är ett vitamin) kan göra så att man kan få hallucinationer och där hade vi det! Trodde hon. Det var vitaminbrist det berodde på. Således köpte hon ett paket mjölk och en flaska B12-vitamin, i det paketet hällde hon vitaminen och ställde den i kylen och förmedlade till oss friska att ingen fick dricka ur det mjölkpaketet förutom den sjuke.
Det som sedan hände var direkt underligt. Trots att ingen hade sagt eller på annat sätt visat något underligt i samband med detta mjölkpaket så hällde den sjuke ut alltihop i vasken så fort han såg paketet. Han brukade aldrig göra så, det hörde inte till hans psykotiska rutiner alltså men just den gången och aldrig mer hällde han ut mjölken.
Hur kunde han veta? Mottog hans överdrivet misstänksamma hjärna så subtila signaler från oss andra att han förstod?