En tjock, blänkande guldring på ringfingret.
Ahapp.
Man går outsägligt surt och besviket med arga stampande steg uppför trappan.
Närå.
Och är de som genom ett av Herrens mirakel lediga och dessutom: normala, så vill de av den ena eller den andra anledningen inte eller så är de för fega för att göra någonting åt saken (look whos talking ! jag gör heller inget åt saken när intresse finns, antagligen för att jag per automatik antar att absolut ingenting kommer att hända, varför skulle HAN vara intresserad av mig, liksom, annat än att jag får ett nej tack och varför då ens försöka!! ORKA!!)