För övrigt läste jag i går en sak som jag tycker sammanfattar min tanke väldigt bra, om att väldigt många par håller ihop bara för sakens skull, för att det är praktiskt och tryggt och hej å hå: ""Alla samtal har tystnat. Tigande sitter de vid varandras sida år efter år med växande missnöje. Varandras gisslan till skydd mot ensamheten"
Det där både retar mig och gör mig ledsen. Varför gör man så? Är ensamheten så fruktansvärt jobbig och farlig? Hur kan man förresten veta att ensamheten kommer att vara för evigt? Tror man sig inte vara värd något bättre? Är man rädd för att få det bevisat att man inte är önskvärd någon annanstans av någon annan? Varför är man så feg? Varför tror man att detta är det enda rätta gentemot alla de förväntningar och krav som finns bland släkt, barn och vänner? Vad är alla så rädda för? Ensamheten? Den i sig är inte farlig, det är vad man gör eller inte gör med den som är den stora faran, för som det även stod i samma text: "Jag väljer i varje ögonblick om jag vill vara offer eller aktör".