Åkej. Om man nu hyser ett milt ogillande
för att tala i telefonapparatur med främmande männsker då finns det en specifik
situation som toppar alla andra besvärliga telefonrelaterade situationer och det
är...
...att tala med en journalist OCH samtidigt höra ekot av sin egen
röst när man svarar. Följden av denna högst obekväma stuation är att man inte
lyssnar på vad journalisten säger utan på vad m...an själv säger
och framförallt HUR man säger det, det hela blir naturligtvis en
självuppfyllande profetia; man låter offantligt korkad och ytterst konstig på
gränsen till rubbad och nej det är ingenting som man bara inbillar sig, ty när
journalisten börjar fnissa, då VET man.
Man kan dock välja att se detta
som en spontan KBT-övning, en av universum utvald chans för mig att öva bort
detta obehag som får mig att grimasera kraftigt, sluta ögonen och hårt greppa om
en penna för att inte sticka in den i min egen ögonglob.
Yepp. I´ve got
demons.
Fast när jag uttrycker det så här så låter det ganska komiskt,
vilket är på sätt och vis så jag ser det hehe, så här in
retrospekt.