Alltså... i bland har jag svårt, eller nej inte i bland, jag har alltid svårt för att socialisera med kvinnor i min egen ålder som uppfyller alla medelsvenssonpoäng, eller snarare; som uppfyller mallens alla kriterier: gift med IT-chef, 2,5 barn, villa, båt/sommarstuga, spelar det sociala spelet till perfektion efter konstens alla regler genom diverse parmiddagar där det diskuteras exklusiv inredning, semestrar till södra Frankrike, bolåneränta och vilken skola som ger barnet bäst anseende i kvarteret, som har en viss attityd som visar sig genom ängslan över om man har köpt "rätt" gräsklippare i förhållande till grannarnas, ängslan över att inte vara tillräckligt prestigefull, ängslan över att inte passa in, ängslan över att vara FEL, ängslan över att råka ta ett kliv utanför ramarna.

I am profoundly different. I livsstil såväl som i tanke, synsätt och agerande. De förstår sig inte på mig. Jag kan ärligt säga att jag förstår mig på dem men jag är och förblir, har jag insett mer och mer ju äldre jag blir, så väldigt annorlunda jämte dem, vilka utgör majoriteten av den kvinnliga, vuxna befolkningen. Jag säger inte att det gör mig ledsen, jag säger att jag ofta hamnar utanför i dylika sammanhang och att det är en baksida med att vara den jag är. Dock vill jag inte vara någon annan. Någonsin.