Vi sitter och pratar om att vara ensam hemme, mina vänner N och A är ensamma 3 dagar i veckan pga. att han jobbar i Örebro, han bor då i en liten övernattningslägenhet och hon är kvar hemma i lägenheten.
Han: Om jag vore ensam varannan vecka, som du är, så skulle jag skjuta mig själv!
Hon: Ja alltså jag lider verkligen den onsdag då jag är helt själv och P (hennes 19-åriga son) jobbar, jag försöker hitta på saker med kolleger efter jobbet och så men det är jobbigt.
Å ja ba... skjuta mig själv? Lider av att vara ensam EN dag? Det var värst vad folk är känsliga! Det är väl ingenting att lida för? Eller är det jag som är råbarkad och okänslig?
Mina vänner har förvisso aldrig levt ensamma förrän nu, de har bott tillsammans i 15 år på 80 kvadrat tillsammans med sina 4 barn, de har bildligt talat levt på varandra så jag förstår vilken stor kontrast det måste vara för dem att plötsligt vara helt ensamma men...
Jag har lidit extremt mycket av min ensamhet, jag lider fortfarande av den men det är inte lika frekvent och inte lika intensivt sedan jag beslöt mig för att ändra sinnelag. Sedan är jag av naturen en person som inte känner behov av att ha andra runt omkring mig jämt, jag tycker om att vara själv, när självheten är självvald vill säga, ty det är stor skillnad på ofrivillig och frivillig ensamhet.