Jag brukade vara en mästare på att katastroftänka.

Min favvokollega gick på lunch utan att fråga mig men hen frågade de andra.

BOING!! *ljudet av katastroftankebomben som exploderar*

Sedan stillade jag mig och tvingade fram tanken att om hen är arg på mig så får hen faktiskt tala om det för mig som en vuxen människa i stället för att börja köra något slags mellanstadiespel; ja-e-sur-på-dej-så-du-e-inte-min-bästis-mer-å-du-fånte-va-me-å-leka-me-oss-längre.