Låt mig först förklara bakgrunden; min mormor, min mamma och hennes systrar är alla danade i den tidsålder då kvinnan skulle ge upp hela sitt liv och osjälviskt offra sig för vad som än kastades i hennes väg, utan att klaga skulle hon stoiskt ställa upp och uthärda i något slags martyrskap. Detta hörde och hör alltså till deras personligheter.
Jag hade en släkting som barn, har fortfarande i och för sig, på min mammas sida. Hen drack mängder av alkohol, gärna på de gemensamma julaftnarna och blev som kallat i folkmun; dyngrak. Vi talar nu inte dyngrak som i salongsberusad, vi talar dyngrak som i ramla omkull, vråla könsord, vråla i allmänhet så som a-lagare kan göra på karaktäristiskt fylle-manér etc etc. Detta förstörde så klart hela julafton, för alla, särskilt för oss barn.
Här kommer det märkliga som har att göra med min inledande förklaring av min mors, mormors och mostrars uppfostran och karaktär: det var aldrig någon som sa något. Den fulla var den rosa, berusade elefanten i rummet som ingen låtsades om.
Är det inte helt befängt? Är det vad man kallar medberoende?
Varför sa man inte så här; "Du, nu har du druckit för mycket så jag tycker att du ska ta och gå hem nu för du förstör liksom julen med dina skrik om diverse kön, jag hör inte Kalle Anka"? Eller inför nästkommande julafton: "Du, lyssna; du har en tendens att överkonsumera alkohol på bekostnad av allas trevnad, om du planerar att göra så även i år så ser vi helst att du inte närvarar vid denna sammankomst".
?
Ja; det är så klart väldigt synd om dylika personer och notera att jag ingalunda hyser hat eller bitterhet gentemot denna person, men gör man dem inte en björntjänst genom att acceptera beteendet? Personen har ju så att säga bäddat sin egen säng när den väljer att halsa tre flaskor brännvin på julafton och någon gång måste den väl ändå ta konsekvenserna av sitt eget beteende? Eller är det jag som är en iskall stenstod? "Odiplomatisk" som min kära mor sade?