Det är det där, just det där som jag menar, som stör mig så infernaliskt. Sjuttiotusen smileys och fjortonhundra hoppande, blinkande hjärtan i varenda kommentar. Men varför stör det mig, egentligen? Kan det vara för att personer som missbrukar smileys är samma typer av personer som har klichéskyltar i sina hem på vilka det står "Carpe diem", som ständigt och jämt myyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyser och njuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuter och som tolkar sådan text som jag producerar som kall och bitsk och ovänlig, just för att jag icke skriver fyra miljoner skrattande, pussande smileys, just för att jag inte trycker upp mitt fiktiva mysande i andras ansikten och just för att jag anser att man inte behöver vara klichéartat positiv, man får faktiskt vara sur. Och bitsk. Kall. Och ovänlig.
Det är den forcerade och därmed onaturliga (falska) positiviteten som irriterar mig.
Oäkta optimism är lögn som får mig att vilja kräkas lite.
