Det finns en person som är av normen kommen, denna person har allt det som normen säger att man ska ha vid 40-årsstrecket, denna person är och beter sig så som normen säger att man ska vara och bete sig, därför anser sig personen ha rätt att döma de som ej håller sig inom normens ramar, det vill säga jag, eller så är personen i fråga en mycket plump människa, vilket jag betvivlar. Denna person har hört mig tala om och har även talat direkt med mig om den ibland problematiska situation och den enorma saknad och skuld som kan uppstå när man har sitt barn varannan vecka, ändå säger personen detta, inte till mig utan till den som står bredvid mig vid en kaffemaskin: "Alltså jag har en vän och alltså hennes barn är i tonåren nu men ändå; de får fara fram och tillbaka hela tiden och båda föräldrarna har träffat nya och har nya barn och detta hattande och flängande, som en slags hemlöshet mitt i allt detta stök, det är bara så... ja jag förstår det inte, usch."
Och jag bara: "Hej. Kommer du ihåg mig? Talar du dömande om min livssituation och mina livsval på ett medvetet sätt eller är du bara väldigt obetänksam just nu?".
Nej, jag sa inte så, jag sa ingenting men tänkte desto mer. Fan också, så där borde jag ha sagt. Efterklokhetens bittra sötma!