Nu har vi varit på kalas hos Knons kompis. Det känns som alltid lika märkligt att sitta och kallprata om andras villaköp och vardagliga bekymmer när samtidigt en obotligt sjuk schizofren plågar min gamla mamma i den underbara följetong som kallas Helvetet del II History Repeats itself. Nu ska jag väl inte vara "sån" men ni fattar att jag känner mig lite utanför va? Bra.
Kalaset gick bra, min son är mycket populär, alla gillar honom och han gillar alla, han leker med alla utan att döma, så på något vis har jag tydligen varit en bra förälder. Nä, nu ska jag inte vara "sån" igen.
Tja. Vad ska jag säga? Life goes on, sinnessjuka eskapader till trots. För man kan inte stanna upp och lägga sig under sängen tills man svälter ihjäl. Man kan bara fortsätta och tycka att det är fördjävla pissfittigt.
Ursäkta ordvalet.
Jag undrar om det någon gång någonsin kommer att bli normalt och bra? Det har gått 33 år nu så jag tvivlar men man kan ju tycka att farbror gud där uppe på sitt vita moln någon gång skulle förbarma sig över min gamla, trötta och utslitna mamma, eller vadå? Är han helt okänslig? Döv? Blind? Finns det ingen rättvisa? Är rättvisa en illusion?
Man kan också tycka så här: varför i allsindar flyttar min mamma inte därifrån? Varför flyttar hon inte ihop med sin underbara särbo? Hon har gjort allt hon kan och mer därtill och det finns ingenting mer hon kan göra, varför skapar hon sig inte sitt eget liv och slutar vara hushållslav om mentalskötare, han är ju ändå en vuxen man, han är 39 år? Kan man överge sitt eget barn, undrar man då, men är det att överge? Vad skulle jag själv ha gjort? Tja, jag tror att jag någon gång skulle ha känt att nu har jag gjort allt, precis allt, nu finns det inte mer jag kan göra, jag hjälper till på de sätt jag orkar men jag tänker inte uppoffra hela mitt liv mer för det hjälper inte, nu lämnar jag det i ödets händer.
Jag är väldigt arg på min mamma för det här ska ni veta, hon vet om det, ändlösa tal från min sida men det är som att tala till en krukväxt.