Råkade skriva fel personnummer på banken "900225" och tänkte "Hah! I wish!" men sen tänkte jag "näe, det gör jag faktiskt inte" för då skulle jag vara 22 år och jag var inte på långa vägar varken lycklig eller harmonisk när jag var 22, jag var en djupt skakad och trasig person, deprimerad och full av självhat, anorektisk och skör, bitter, arg, dömande, ursinnig, oändligt ledsen och ensam.
Om inte om vore så hade jag fått ett annat liv som var mer normalt och glatt men jag hade ändå inte velat vara 22 år för oavsett vad livet har slängt eller inte slängt i ens ansikte under ens första levnadsår så är man ändå vid 22 års ålder extremt osäker och självmedveten, ängslig, har dålig självkänsla, är naiv och oerfaren.
No offence om någon 22-åring skulle läsa detta, jag menar det inte som en förolämpning eller som ett dömande, jag menar att det är ett stadie som alla måste ta sig förbi och att alla 22-åringar naturligtvis inte är / lider av alla de saker jag räknade upp men att alla 22-åringar har några av de kvalen men att det är helt OK men jag längtar inte tillbaka. Capish?
Jag undrar om jag kommer att tänka samma sak om att vara 30 när jag är 40?