Ni förstår varför det ängsliga blekansiktet som oroade sig för att ha rätt handduk på stranden som jag var tillsammans med 2010 inte tyckte att jag var från "rätt" familj va? Hahahahahaha
Ja vad ska man göra annat än att skratta? Hittills har jag inte träffat en enda man som inte varit ängslig på det ena eller andra sättet och jag menar... hur ska det gå ihop med mig? Hur ska en sådan kunna "stå ut" med min historia? Det är lite svårt att imponera på päronen med en flickvän som kommer från såna trasiga familjeförhållanden, hans mor och far vill väl inte sätta söndagssteken i halsen när de får svar på frågan om hans tjejs uppväxt och familj? Hur ska en sådan kunna stå ut med min frispråkighet och mitt icke intresse för vad som är kutym inom 35-plussares villa-inredning-familjeresor-till-thailand-blablabla-prestige-imponera-på-varnadra-et-cetera? Jag har liksom... hur ska vi uttrycka detta... ett helt annat perspektiv på livet. Livet har manglat mig sådan.
Och det här kommer att låta mycket konstigt: jag är jätteglad och tacksam över det.
Det som tar andra en hel livstid eller kanske flera, tog mig endast 33 år. Snabbkurs i livets skola, skulle man kunna uttrycka det som. Jag gick före i klasserna.
Jag ber om ursäkt till alla er som är 35+ och ängsliga, jag menar ingenting illa, det förbryllar och irriterar mig men lev och låt lev. Jag menar inte att håna även om det kan verka så, för mig är det bara helt och hållet fullständigt obegripligt att det faktiskt är på det viset med majoriteten av den vuxna befolkningen. men som sagt: snabbkurs.