Liksom många gånger tidigare tänker jag att det vore bäst om den sjuke faktiskt åker utomlands och dör på kuppen.
Jag förstår mer än väl att ni inte förstår hur jag kan tänka så men det är så att han har varit död sedan 1996, den han var finns inte kvar, det finns inte ens en enda liten gnutta kvar av det som en gång var min bror, han ser inte ens likadan ut längre, sjukdomen har frätt bort precis allt, personlighet liksom utseende och den här sjuke, det är inte han, det är en annan hemsk varelse som inte under några omständigheter lever ett värdigt liv, en varelse som plågar andra och utan att förstå det; sig själv, den har 0 % insikt.
Jag tror, nej, jag vet att det inte kan ta slut på något annat sätt än döden för det finns ingen bot och den kommer aldrig att bli frisk och knappt ens förstå att den är sjuk och jag kallar den den för jag vet inte vad jag annars ska säga. För det där är inte min bror. Det är något annat, sjukdomen, i en köttförklädnad som en gång tillhörde min bror.
Det här är så komplicerat. Jag kan inte förklara det så att ni förstår. Ni vet att jag aldrig önskar någons död och det jag önskar död är sjukdomen men eftersom det bara är den som finns nu så är det den som måste dö. Nej jag kan inte förklara.
Tro inte att jag tänker sådana här saker iskallt som en robot, jag tänker det med en sorg större än världens alla oceaner i hjärtat, jag tänker det samtidigt som min själ skriker förlåt! förlåt! förlåt!
Och jag tänker det för att han skulle ha tänkt det själv. Han hade aldrig velat leva så här. Aldrig.
Jag kanske är en hemsk människa, det alternativet är också en möjlighet. Det går inte att begripa förrän man har varit med om det själv.