Sedan jag själv fick barn kan jag knappt läsa om pedofilövergrepp utan att gå igång rejält. Det som förut lämnade mig förvisso förfärad men relativt oberörd gör mig nu upprörd i flera timmar efteråt. Det beror såklart på att jag ser min son i alla andra barn i samma ålder.
Min omedelbara reaktion är "skjut den djäveln!!" och jag tänker att om någon skulle göra något sdant mot min son skulle den inte leva mer än 3 sekunder efter det att jag fått reda på det, jag skulle, helt utan tvekan och empati, slå ihjäl fanskapet med mina bara händer, tänker jag.
Jag som alltid har en väldigt humanistisk inställning. Men när det kommer till ens barn så verkar det som om urinstinkter tar över förståndet.
Det paradoxala är, att om min son i framtiden skulle bli pedofil själv och genomföra övergrepp på barn, då skulle jag inte förskjuta honom eller fördöma honom, jag skulle självklart fördöma dådet och känna mig förkrossad av sorg och skuld men jag skulle älska honom precis lika mycket som den stund han kom in i mitt liv. Älska utan tvekan. Trots att jag vill ha ihjäl pedofiler.
Förstår ni då hur stark kärleken till ens barn är?
Det är fantastiskt.
Sedan tror jag inte att jag på riktigt skulle slå ihjäl en pedofil, men det känns så.