Att lära sig släppa taget.

Om det finns något som jag jag verkligen vill lära mig på livets resa (det finns förstås horder av saker jag vill lära mig men, men) så är det att kunna släppa saker som jag inte kan göra någonting åt, att kunna acceptera och gilla läget, andas ut och släppa. Jag har nog en ovanligt livlig fantasi och en envis hoppfullhet i kombination med en jävla förmåga att kunna fnula ut lösningar på allehanda problem, det ligger mig nog i fatet när jag ska lära mig att SLÄPPA, mina mentala fingar håller ett järngrepp kring det jag drömmer om och behöver bändas bort med kofot, ungefär, det och att jag fortfarande tror på mirakel, är en bidragande orsak till min oförmåga att kunna låta saker gå (jag menar inte mirakel som i när Moses delade Röda havet utan mirakel som i när det mest osannolika som man aldrig någonsin trodde var möjligt, faktiskt sker). Jag önskar att kunna släppa det som jag vet är ett dött spår och hålla kvar andra saker som är mer... verkliga, i brist på annat ord. Nu låter det som om jag är en crazy besatt person som hänger upp mig på fantasier, så menar jag inte, jag menar saker som man kanske... hoppas, som man kanske har... fått en känsla för, men som man vet är en död länk, förstår ni? Det är då den där problemlösarhjärnan och hoppet kickar igång, antagligen tänker de: "Ahaaaaaa! Nu har vi fått en riktig utmaning!! TILL ATTACK!", det kan vara en smula arbetsamt.