Är någon förvånad? I think not.
Men samtidigt, som reportaget skildrar; bakom hat ligger det alltid en grund av väl cementerad rädsla, besvikelse och sargat självförtroende. Människor gör sällan något bara-för-att (man är ond), det finns _alltid_ någonting bakom, ett litet sviket och slaget barn kanske, som bor djupt inuti hjärtat, dolt bakom en skyddsmur av uppbyggt hat.
Jag säger definitivt inte att det är en ursäkt, jag säger att det är en förklaring, jag säger även att man alltid bör ha det i bakhuvudet därför att hat kan aldrig med hat bekämpas, handling ska självklart ge konsekvens, ibland hårda konsekvenser, och inga medborgargarden får existera och inga våldsmän eller kvinnohatare ska bli strukna medhårs någonsin, det är inte det jag menar, ty det är en föraktlig och vedervärdig företeelse att bete sig som en rasistisk, sexistisk röv, det jag menar är att om man vill att hatare ska bli humana så måste man tänka flerdimensionellt.