Varenda jävla gång som man går ut så sitter de där, gårdsmaffian, och tittar och dömer i tysthet, tills man har passerat hushörnet, då börjar käftarna glappa. Jag vet. Jag har hört dem. Dem ovetandes. De har sitt revir snett under min balkong vid gårdsmöblerna och de kan inte se mig när jag sitter där och en gång hörde jag dem prata om mig och hunden;
- Hon där uppe vet du, hon kan ju inte kontrollera hunden! Jag har sagt det åt henne att hon borde gå en hundkurs men hon bara rycker på axlarna, så dåligt!
- Ja och varje jävla gång man möter dem så skäller den där hunden 'bäff! bäff! bäff!' (härmar) och hon bara 'öööööh oj då sluta nu' (härmar med efterbliven röst)
I efterklokhetens sken borde jag ha rest mig upp och gjort mig synlig och sagt:
- Hej. Vad tråkigt att ni tycker att hunden och jag är dåliga, men vet ni vad som är ännu mer dåligt? Att ni sitter här och snackar skit.
Fatta minerna! Fatta!!
I stället har jag slutat hälsa, jag bara glor tillbaka och går förbi.