Jag är inte någon aktiv motståndare till kungahuset, jag anser blott att det är en rätt märklig institution anno domini 2016, för tänk efter; kungligheterna är ju ett slags fångar, lyxfångar, förvisso, men de är likväl fångar, samhällets fångar, de är på sätt och vis berövade vissa mänskliga rättigheter; de föds in i sin roll vare sig de vill det eller inte, hela deras liv är utstakat från den sekund som spermien möter ägget och de har inget val (jo de kan abdikera men ni fattar). Kungen kanske ville bli rörmokare egentligen och Viktoria kanske vill vara civilekonom och bo i ett helt vanligt rött hus med vita knutar, men hon är tvungen att sitta där på sin guldstol den fjortonde juli varje år och le, vare sig hon vill det eller inte, oavsett om hon egentligen kanske bara har lust att inte göra så stort väsen av sin födelsedag det här året och i stället vara hemma och äta en bit tårta efter maten och sedan titta på Netflix, nej hon måste sitta där och se tacksam och glad ut medan världen tittar på och analyserar varje muskelrörelse, underhåll oss för i helvete, se glad ut för fan vi vill trycka upp detta firande i ditt ansikte och det faktum att vi firar snarare för vår egen skull än för din det är helt betydelselöst. Det blir liksom lite freakshow-medeltida-gladiatoruppvisningskänsla över det hela.
En fångad fågel i en gyllene bur. Eller en person med ett väldigt, väldigt saftigt socialbidrag.
Jag tycker inte synd om dem på det vis att jag blir ledsen i ögat över att en del av min skatt går till Carl-Philips nya Ferrari, mer så att jag anser monarkin vara ett förlegat statsskick ehuru det förvisso innebär fina och sammanbindande traditioner för folket, och mer så att om man nu ska ha en lyxfånge att representera Sverige då ska väl bara den få leva i lyx och de andra leva som resten av oss i stället för att vältra sig i Indisk siden och champagne på vår bekostnad.