Nu kanske ni har uppfattningen att jag springer omkring här hemma och rullar med ögonen med fradga runt munnen, skrikgråter och klöser mig själv i ansiktet? I och med min tidigare beskrivna illustration av hur min panikångest känns, menar jag? Så är icke fallet, inte för att det är något fel med att reagera så, utan för att jag en gång i tiden, i början av detta magnifika ångestskådespel som livet så givmilt har skänkt mig i gåva, uppträdde just så, eller okej jag fradgade inte eller rullade med ögonen, men jag skrek och grät och klöste omkring mig, ty så förfar man vanligtvis när man känner sig bli levande begravd och när man dessutom aldrig har blivit levande begravd förut och saknar erfarenhet därav samt saknar verktyg eller strategier för att kunna uthärda anfallet, vad har en då annat att företa sig än att reagera som om man just skulle till att dö?
Så. Nej. Det fruktansvärda jordskredet sker internt medan jag vandrar fram och åter, åter och fram, över golvet och ägnar mig åt mina inlärda mantran, ty skulle jag ge efter och börja krafsa med naglarna mot den metaforiska kistväggen, då skulle Odjurets panik slå ut i fullblommerat, totalt, psykakutsvansinne.
Dessutom har jag ett barn att ansvara för och sagda barn verkar sväva i relativ ovisshet om mitt tillstånd, eljest är han väldigt trygg med mig och tillvaron som sådan, ty han tuffar på som vanligt och kommer med sina plötsliga spörsmål och avbryter mig mitt i en ramsa av det går snart över, det är inte verkligt, det går snart över det är bara en känsla, det går snart över, det finns inget att vara rädd för och frågar: "Mamma, vad är trettiotre plus sextiotre?" och då måste jag ju räkna ut det och ge honom ett svar och solen går upp och solen går ned och tillvaron tickar ytterligare ett hack framåt i det maskineri som är livet och verkligheten återtar sin stabila, ickeskrämmande form och allting blir stilla.