Det är intressant att utifrån en beteendevetenskaplig synvinkel beskåda människorna i programmet "Antikrundan", och då menar jag de människor som är där för att få sina föremål värderade.
Man vill framstå som om man inte alls är där för att man hoppas att ens tavla eller ens rokokoskrivbord ska vara värt 300 000 kronor, utan som om man är där i helt och hållet ogirigt och rent syfte, driven av en icke lukrativ känsla, som om man enbart är intresserad av tingets historia och som om dess värde blott är en intressant liten bisak, men de avslöjar sig gång på gång, ty varje gång som värderaren (heter det så?) bedömer att någons porslinsfigur är värd hundra tusen, då lyser en girig orm igenom den skenheliga pappersytan, man kan nästan se hur en tveeggad tunga snabbt slickar läpparna vid tanken på denna juiceiga nyhet.
Nejrå. Alltså vadå? Det är väl självklart att alla är där för att få veta hur mycket pengar de håller i sin hand, det intressanta är att man försöker att framstå som om så icke är fallet, därför att man tror att det skulle verka girigt och materialistiskt att vara där mest för att få veta om ens föremål kan frambringa riksdaler, ehuru man är förvisso även intresserad av tingets historia, men mest vill man höra de ord som beskriver dess värde, och det, det är fult.
Det är ju mänskligt att bekymra sig över vad andra tycker om ens avsikter men en undrar ju vadan reaktion det skulle producera om en helt sonika sa: "Jag är ointresserad av den här servisen, jag vill bara veta hur mycket pengar den är värd, jag hoppas att den är värd så mycket som möjligt, typ en halv miljon, så att jag kan sälja den och ta pengarna.", skulle man då framstå som en kall, vinninglysten egoist? Eller som en ärlig, rättfram individ utan behov av att spela helig? Däri ligger det verkligt intressanta.