Jag känner på mig att en konfrontation är nära förestående, ty snart kan hon ej längre hålla den växande magman av pur förargelse inom sig och då, då kommer hon, ångande och visslande som ett gammalt artonhundratalslok så fort att det torra skinnet riktigt flapprar om kinderna på henne, skakande med den magra näven kommer hon att sammanbitet framföra sin arga klagosalva om hur anskrämligt ouppfostrad min son är som vågar gå så att det hörs i trapphuset och hur hon måst söka läkarvård för de hörselskador som min odåga till son åsamkat henne genom att skrika 100 meter bort och utomhus när hon befann sig inne på sin egen toalett, på sin toalett ska man få vara ifred! Saliven kommer att spruta ur munnen på henne och globerna kommer att stå ut ur sina hålor som två svarta skaldjursögon.

Å ja ba: Har du verkligen ingenting annat för dig än att gå omkring och irritera dig på allting?