Vad gör man om man inte har körkort och ingen familj eller släkt som kan hjälpa en och man är ensam med ett magsjukt barn? Tja det är bara att sätta sig på bussen med barnet för att åka och handla och hoppas på det bästa. Ibland blir allt sju resor värre när man är ensamstående, ja och utan anhöriga då. Jag känner mig inte bitter dock jag bara konstaterar det och deklarerar att mitt liv ibland har en högre svårighetsgrad än de flesta andras, som min psykolog skulle ha uttryckt det på den tid det begav sig (hm?), det spelar ingen roll om man så har fyrtiograders feber och läcker ur samtliga kroppsöppningar, det är bara att pallra sig iväg till ICA liksom, inget gnäll, bara gör and so on and so forth och världarna snurra och solen går opp och det blir en ny dag och den dagen blir en mycket bättre version än gårdagen. Typ. Ish.