En gång avskuren

Nej förresten; en gång har den där självklarheten av att höra samman med någonting, med allting, slocknat. Det var när jag var sjuk. Det är den enda gången i mitt liv som jag har känt mig ensam, i hjärtat, i själen, i minsta atom, avskuren, bortkopplad. Och det var den mest fruktansvärda, skräckfyllda panikkänsla som man helt enkelt inte kan föreställa sig. Det var det djupaste mest totala tillstånd av absolut förtvivlan, hopplöshet och ensamhet som en människa kan nå, något som, om jag hade haft en fiende, inte hade önskat på den personen, den gastkramande svartheten, som av att tumla omkring i rymden och se jorden bli mindre och mindre och du är helt hjälplös och ingen eller inget kan komma till din räddning, du är, bokstavligen avskuren från allt liv och all delaktighet, den "känslan" önskar jag ingen. Det är snart sex år sedan men är det något jag är rädd för i livet så är det det tillståndet. Jag vill inte, jag hoppas inte, att jag kommer att behöva uppleva det igen. Ensamheten.