...och bakfylleångesten. Uäk. Var ute på lokal i går. Jag tror att min kompis är arg på mig :( det gör ångesten värre. Vi satt och pratade med en kille, hon var, tja, kraftigt förfriskad och babblade så där som kraftigt förfriskade kan göra så jag sa ett par gånger, skämtsamt, att han inte skulle lyssna på henne för att hon hade druckit, så plötsligt en stund senare mitt i samtalet säger hon: "Jag tar ingen skit" och killen tittar frågande på henne " Va? Vad menar du? Från mig eller vad? Sa jag något dumt?" frågar jag, men hon svarar inte. Jag släpper det och en stund senare går vi, när vi står utanför och pratar med killen så vänder hon sig plötsligt om och springer iväg. Jag ropar efter henne att stanna men hon försvinner snabbare än blixten, jag ringer och messar henne flera gånger men hon svarar inte, till slut ringer jag hennes son bara för att kolla så att hon kom hem ordentligt.

Hon har inte hört av sig. Jag fattar ingenting. Sa jag något så hemskt? Jag kan inte minnas att jag sa något annat plumpt än att hon skulle lugna sig lite för att hon var så full? This is eating me up. Varför frågar jag henne inte, undrar ni, jo, jag ska, jag måste bara tänka lite. Herregud när jag läser detta så verkar det som om vi är värsta emo- tonåringarna i stället för två vuxna damer 30+ men ja... fylleryck ni vet. Skamligt.