När jag skriver en historia så läser jag aldrig vad jag har skrivit direkt efteråt därför att risken då är stor att jag tycker att det är så löjeväckande att jag smäller igen datorn och aldrig mer plitar ned ett ord till. Det märkliga med det är att när jag har gjort så och sedan glömmer bort att jag ens har börjat på en historia och råkar hitta texten igen och läser den, då brukar jag tänka: Va? Har jag skrivit det här? Det är ju... proffesionellt.

Exuse my complacency. Man måste få tycka och säga att man är bra på det som man är bra på och jag är bra på att skriva, så enkelt är det.