Hej där. Jag var på möhippa i lördags och i bilen hem befann sig moder till bruden. För att ni ska kunna förstå det som utspelade sig i motorfordonets innandöme så måste jag dra bakgrundshistorian (historian? historien? att jag aldrig lär mig?).

När jag var barn och tonåring så var jag extremt tyst, jag led av vad man idag skulle benämna "social fobi". Jag och den blivande bruden blev vänner när vi var 14 år, då jag var under denna åkommas makt. Med tiden tog jag mig dock ut ur min tysta bur, ty jag visste att jag egentligen inte var en blyg människa, även om det inte är något fel med att vara just det.

Nå. Vi satt i automobilen på väg hem. Den blivande brudens mor glömde bort att jag satt bakom henne när hon i detalj gick igenom kvällen för chauffören, hennes man, och så kom det:
- Men vad Anna var underbar! Så hon bjöd på sig själv!
- Anna? frågade den blivande bruden, menar du min Anna eller den Anna som var vår servitris och artist på krogshowen?
- Ja jag menar din Anna, hon som var så tyst och blyg förut, vilken skillnad!
- Eeeh... mamma Anna är fortfarande med i bilen.
Pinsam tystnad.
- Jamen oj hahaha! Jag menar bara att... att jag själv var jätteblyg också, så jag vet hur jobbigt det kan vara!
Jag:
- Oj. Jag får väl säga... tack, då.

Ehuru, hon är ingen ond människa, hon är en normmänniska och därav lever hon under devisen att man måste vara på ett visst sätt för att kvala in som normal person. Jag tycker att hennes uttalande speglar det mesta om henne själv, hon menade väl, det var en komplimang utifrån hennes sätt att se det och det är ju fint men det hon inte förstod var att hennes komplimang  även var ett indirekt uttryck om att jag inte var okej förut, när jag var tyst, då bjöd jag inte på mig själv och jag var definitivt inte underbar, bara ett konstigt störningsmoment som hon helst ville skulle gå hem så att hon fick vara ifred med sin normalitet.