Det är något som stör mig, något som likt en känslomässig vagel skaver i mitt emotionella öga; jag har tappat självkänslan, eller kanske snarare; jag har låtit några ta min självkänsla ifrån mig.

Innan jag lät mig själv utsättas för mobbning hade jag ett normalt, sunt ifrågasättande förhållningssätt till mig själv, ibland skrev jag texter här och på fejjan som kanske inte var politiskt korrekta eller "passande" men jag anklagade inte mig själv för det efteråt, eller fick enorma känslor av ånger och skam, som nu. Nu tvivlar jag på allt jag skriver, på mina åsikter, på hur jag uttrycker dem och jag har en ständigt gnagande känsla av att allt som jag tycker, tänker, säger, skriver och gör är fel, ointelligent, pinsamt och dumt. Förut hade jag ryckt på axlarna och tänkt att äh det där var väl lite obetänksamt men kärnan av mitt budskap framgår ju och jag sårar ingen med det jag säger och om jag gjort bort mig: so what? Jag litade helt enkelt på mig själv, på min förmåga och på mitt intellekt.

Det gör jag inte längre. Jag anklagar mig själv för att ha gjort bort mig även när jag vet att det omöjligen kan förhålla sig så. Tydligen får jag inte göra bort mig längre.

Min psykolog sa att det första mobbare gör är att sakta strippa bort ens självkänsla så att de kan sippra in i ens medvetande och plantera frön av tvivel.

Frågan är hur man tar tillbaka sig själv, och hur lång tid det tar.