En horribelt vanställd människa, stum och blind har den tagit sig fram genom livet, den allra senaste tiden tack vare den moderna vetenskapens uppfinningar så som intravenöst födointag, ty detta ting har ingen mun som till synes. Man fann den, underligt nog, som vuxen (vilket är konstigt med tanke på avsaknaden av munöppning, hur den har överlevt utan föda är för vetenskapen en gåta, man gissar att den måste ha förmåga att inta näring på något annat, för de lärde, okänt sätt) då den såg ut att smyga omkring nere i en stor mörk källare under ett hyreskomplex, man vet inte om den verkligen smög eller om det arketypiska rörelsemönstret som utgör att smyga var strikt instinktivt betingat. Den ömsom kröp omkring i smutsen på det kalla golvet, ömsom tog sig fram halvt upprätt på ett ryckigt, hukande vis med armarna krokigt framsträckta, utstötande ett hårresande läte från inuti sin instängda talapparatur. Man obesvarade med stor förvåning att varelsen av någon anledning bara hoppade fram från sin mörka vrå när ett barn ensamt gick förbi där nere i källaren, varför den gjorde det är ett mysterium ty den kan som tidigare sagt inte se.

Man testade denna observation genom att låta en sexårig pojke gå ensam genom den dunkla källarkorridoren medan man iakttog händelseförloppet via dolda kameror. Det man såg fick blodet att isa sig i ådrorna: till allas fasa ser man först pojken gå försiktigt genom den långa, mörka korridoren, han tittar sig omkring i rädsla, han ser räddningen i form av en dörr upp till trapphuset några tjugotals meter framför sig, han ökar takten, då hörs ett skrapande ljud en bit framför honom. Pojken stannar tvärt och lyssnar, stel av fasa, men allt är åter tyst, som i en fuktig grav. Pojken börjar tveksamt att gå igen. Han hinner några steg innan ett högre skrapljud hörs, pojken hoppar till och ökar takten. Nu hörs ett högt gnisslande ljud. Pojken skriker till och börjar springa mot räddningen. Nu ser man  något hoppa fram precis framför pojken, något svart, hukande och pojken skriker högt i skräck, detta något, varelsen på bilden, reser sig sakta och utstöter ett så horribelt och fruktansvärt läte att hjärtat nästan stannar av skräck och pojken stannar mitt i ett steg, stel av fasa. Varelsen blir tyst. Den står blickstilla ett ögonblick, sedan utför den vad som ser ut att vara en bisarr, sinnessjuk dans, denna dans varar i cirka tre sekunder, sedan utstöter den ett nytt ljud som kan liknas vid en kombination av något som gisslar och samtidigt kucklar på ett sätt som gör en galen av rädsla, därefter gör den ett insektsliknande språng mot pojken och därefter slocknar kamerorna av sig själv.

Man vet inte vad som hände med pojken, bara att man efteråt inte fann ett enda spår efter honom annat än en liten tuss av hans guldgula hår fastkilat mellan varelsens fingrar.