När man har att besluta om ens namn i framtiden ska få plats på samma gravsten som ens bror och mamma. Det är en märklig, lite hisnande stund. Som att sitta i nedförsbacken på en berg- och dalbanefärd som inte kommer att sluta lyckligt, längst där borta i horisonten tar rälsen slut och då är åkturen över. I ett litet, miniögonblick varade den, denna åktur, miljarder år passerade innan den ens började, och triljoners triljoner år kommer att fortgå, i evighet, efter det att den är slut.