I förrgår dog en fd. arbetskamrat till mig. Hon var bara några år äldre än jag. Hennes man dog för 6 månader sedan. Bägge hade cancer. Samtidigt. De hade två döttrar, nu är de föräldralösa. Stackars, stackars barn. Vilken ohyggligt grym orättvisa. Sådant borde vara förbjudet att hända.
Jag gråter, på riktigt, när jag tänker på det.
Jag har inte träffat kollegan på 6 år, så det är ingen sorg som drabbar mig personligen, men jag är så ledsen å hennes barns vägnar och på något vis är det enklare att leva mig in i andras sorg än i min egen. Jag undrar varför det är så?