Varje morgon när jag ska lämna min son på skolan erfar jag en klump av ångest i min mage när vi passerar över den stimmiga skolgården. Det är ingenting jag är bitter över, jag accepterar det som en del av min historia, att känslan från 1986 kommer tillbaka som om alla dessa år aldrig hade flutit under broarna, som om jag plötsligt förvandlas till en tyst skugga som i illasittande inrökta kläder långsamt rör sig över skolgården i hopp om att vara så osynlig som möjligt så att de inte ska upptäcka mig, med rädslan gnagande i magen, som ett vilt och panikslaget djur.

Sedan börjar ropen höras från alla håll:
- Hej Anton!
- Vem var det?
- Nils i trean.
- Hej Anton!
- Vem var det då?
- Ebba i sexan.
- Anton! hej!
- Och det där?
- Edvin i fyran.
- Hej hej Anton!
- Det då?
- Lilly i tvåan.
- Hej Anton ska vi leka sen?
- Det?
- Sixten i ett A.

Och när vi når klassrummets dörr springer Lukas med öppna armar mot honom och omfamnar honom hårt och säger:
- Ja tänker inte släppa dej min kompis!!

Det slutar alltid med att jag lämnar skolgården, med ett leende på läpparna, jag får njuta sekundär delaktighet och popularitet, och det är inte så illa det.