I natt vaknade jag av den mest fruktansvärda känsla... ni vet vilken jag menar... den där när man är alldeles kall i ansiktet men ändå svettas som en häst medan magsäcken gör fruktansvärt ont när den kramar ihop sig och gör sig redo för att tömma ut allt sitt innehåll likt en brandspruta med fel på ventilen. Det första jag tänkte var "Nej! Inte en sjukdag till!" det andra jag tänkte var "Det här kan inte stämma, A borde ha varit sjuk först?" sedan låg jag fullkomligt blickstilla i 10 minuter och andades och sedan... försvann det.

?

Jag förstår inte vad det annat var än den gamla goa kompisen Calici, men hur kunde det försvinna igen i så fall? Var det för att jag inte gav efter för magens skrikande attack? Eller ar det magkramp orsakat av någonting annat?

Vi lär aldrig få veta det mina vänner. Vi kommer att leva i ovisshet för resten av våra liv.