Om rasismen i Sverige.
Jag är som tidigare sagt inte förvånad för den har alltid funnits inkognito, den enda skillnaden mellan då och nu är att den har fått ett legitimt ansikte i form av SD, vilket har gjort att den nu kan krypa fram från under alla stenar och visa sitt fula tryne i fullt dagsljus.
Men! Jag är förvånad över det vitglödgade hat och den brutala ilska som bultar i rasisternas hjärtan. Riktigt förvånad.
Ni ser; jag mottog mitt första riktigt otrevliga hatmejl igår efter att ha deltagit i en diskussion på facebook. Om hatmejlet i fråga hade kommit från någon random jeppe så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men nu är det så här att detta hatmejl kom från min styvsysters bästa kompis, denna bästa kompis addade mig som vän på facebook efter att vi hade träffats och umgåtts flera gånger tillsammans med min syrra. Det är viss skillnad att ta emot hat från okända jämfört med att ta emot det från någon som man har umgåtts med utanför cyberrymden och som dessutom är ens systers bästa vän.
Nå. Jag är inte här för att tycka synd om mig själv á la Markus Birro, det jag vill säga är att jag är chockad över den extrema ilskan som dessa personer hyser, denna ilska är så stark att den tar över allt vad rim och reson- och framför allt allt vad hyfs heter.
Diskussionen i fråga började när min ovan nämnda facebook-vän delade en av sina vänners inlägg saxat från Fria Tider, ett rasistiskt inlägg alltså, det handlade om terrordådet i Paris och det faktum att dessa terrorister fått muslimska anhängare, vilket i facebookrasisternas ögon betyder att hela den muslimska befolkningen är barnamördare och terrorister. Jag kommenterade då att även Anders Breivik har anhängare och han är också terrorist men vit och kristen vilket inte gör oss andra vita och mer eller mindre kristna till terrorister.
Då tog det hus i helsike. Som ni vet så kan rasister inte ta en saklig diskussion, de kan definitivt inte ta ett intelligent och ifrågasättande argument, därför att det som bär upp deras åsikter är inte logik och tankeprocesser, det är rädsla, okunskap och som sagt en oerhörd ilska, så när rasisters argument tryter så går de till personangrepp. Det som hände då var att jag försvarade mig mot att bli kallad "patrask", "Blåögd kommunistjävel", "idiot" etcetera.
Plötsligt får jag ett mejl från facebook-vännen där det står ungefär: "Hej Anna... Jag tycker att det är otroligt pinsamt och fel av dig att gå in och kommentera så här bland MINA VÄNNER så jag skriver nu till dig: sluta för fan nu! JAG SKÄMS FÖR DIG!!! Du är en äcklig person!!!!!".
Jag svarade hårt och förvånat på det mejlet, utan att själv gå till personangrepp, eftersom det var en facebook-vän, men si det gick inte hem så personen de-friendade mig. Och lika glad för jag var det men gladast var nog antirasisten i mig.
Det enda som nu gnager i mig är att även om min styvsyster inte är rasist, så är hon... kanske inte så hemma på alla områden och hon kan ibland ha en snedvriden lojalitet vilket kan leda till att hon nu i sin tur blir apsur på mig på grund av det här och inte vill kännas vid mig något mer.
Jamen så bra då, tänker ni, varför ska du ha en sådan styvsyster? Då är du väl bättre utan? Och ja det har ni rätt i, men ingen vill ju förlora en vän och särskilt inte på grund av sådana omständigheter, men ni har rätt, det har ni. Dock har hon inte sagt något än, så jag bidar min tid i tystnad.